Forum blogg och portal

december 8, 2007

Besök gärna Ett annat Sverige forum blogg och portal på http://avos.egetforum.se/index.php

Annonser

Dödstraff för myndighetsbrottslingar

oktober 28, 2007

Lördag 20 okt DN skriver man om den nya tillsynsmyndigheten som ska byggas upp i den ondskefulla socialstaten. Alla de onödiga tillsynsmyndigheterna ska slås samman till en myndighet. Vilket ju innebär att den personal som funnits där, följer med.

I förväg signaleras av Gert Knutsson att utredningen inte kritiserar de som arbetar med tillsyn på länstyrelserna, utan att det handlar om ett ”systemfel”.

Sedan redogörs för ”systemfelet”:

* Endast ca 33% av boendena har överhuvudtaget utsatts för tillsyn.

* Av de som man utövat tillsyn över har tillsynstillfällena varit så sällan att det inte förekommit tillsyn på tolv år.

Utövare av tillsynen är kommunerna, länstyrelsens tillsynsenhet, socialstyrelsens tillsynsenhet, socialdepartementets tillsynsenhet, det finns även andra tillsynsenheter, också de, befolkade av de inkompetenta idioterna och deras släktingar.

Vad som klart framgår är att ansvar inte ska utkrävas för begångna brott, eller att brottsoffer ska få upprättelse. Därmed så handlar detta om att reorganisera brottsligheten, och sopa bort spåren. Rotera brottslingar på posterna, effektivisera och stärka deras makt, för fortsatt inkompetent och brottsling handläggning av verksamheten.

Självfallet kommer detta att leda till att de drabbade står längre bort från upprättelse än någonsin. Taktiken är samma som när diskussionerna om sanningskommissioner beträffande åsiktsregisterering, och tidigare IB-affären
diskuterades. Skendiskussioner. IB fortsätter än idag under annat namn, det åsiktsregisteras mer och mer som en funktion av varje förnekande, och nya löften om förstöring av registren.

Det verkar som att det är helt omöjligt att ha att göra med myndigheter. Demokratin har enligt min mening upphört,på 40-50-talet då de kommunala förtroendeuppdragen skars ned med 95% i samband med kommunsammanslagningarna.

En professionell politiker, är per definition en person som försvarar ett särintresse. De fritidspolitiker som finns, samlar uppdrag för att bli heltidspolitiker, deras kvarvarande anställning inom arbetslivet, blir en belastning gentemot deras arbetsgivare, med ständiga tjänstledigheter.

När man besöker ett fora på internet som ”Folkets Parlament”, där politikerna
ska utöva dialog med folket, på sina egna villkor, ser man hela misslyckandet.
Forat är gigantiskt, man har byggt ut en hierarki, där varje kommun har underavdelningar. Forat är nästan tomt. Några politiker huserar där, men allmänheten är ointresserad.

Folk tror inte på politikerna. Jag tolkar allmännhetens relation till dem, att det i princip är egalt om de är en släktklan, nazister, mutade eller vad det vara må: för ingen tror på dem i alla fall. De har sin position kvar på att om de kliver för långt utan för det möjligas gräns så berövas de sina privilegier. Eftersom folk inte tror på politikerna, har allmännheten istället inriktat sitt intresse mot ”påtryckargrupper”. Tanken är i grunden absurd, och beror på ett systemfel. Man tror inte på ”representanten”, organisationernas vars syfte är att tvinga ”representanter” att representera andra än sig själva, tar då vid. Metoderna är visserligen andra, men målet samma, om man tänkte sig att väljarna som misstrodde ”sina representanter” , utpressade dem, eller tog politikern som gisslan.Politikerna är ändå per definition bara representanter för sig själva.

Kännetecknande är en kort dialog jag förde med dem. Samma dialog har jag fört med dem varje gång jag sammanstött med politiker i alla år. Jag presenterar kort mig själv och vad jag drabbats av. Politisk svartlistning, och avstängning från arbetsmarknaden sedan 1975, med diagnoseen ”primärt inte sjuk, anledningen är politisk svartlistning”. Sedan försökte de ta av mig mina barn, och begick i samband med försöket hundratals brott, som naturligtvis i vanlig ordning blev ostraffade. Försöket misslyckades, vilket är unikt.Inte en enda kommentar.

Jag frågade då dem varför det alltid var så att när man frågade politiker om myndighetsbrottslighet, så uppstår en besvärande tystnad.

Jag fick till svar, inte ett svar på ämnet, utan en kommentar vilken PERSONLIGHETSTYP jag var. ”Rättshaverist”.Politiker-wannabeen förklarade att de alla ” visste” att det fanns massor av politisk svartlistning, olagliga omhändertaganden av barn etc, men sånt ska man ta upp i mer försiktiga och mer ödmjuka ordalag i politikernas närvaro.

Jag svarade honom beträffande ödmjukhet inför myndighetsbrottslingar att om det varje lördag bjöds på offentliga hängningar av myndighetsbrottslingar i stadsparken, så skulle politikernas intresse för att tjäna allmännheten se annorlunda ut.

När jag tänker efter. Är det möjligt att lösa den här problematiken inom en demokrati ? De utövar brottslighet helt ostraffat: värst är det med domarna som officiellt är straff-frälse.

Jag tänker mig mer ett alternativt samhälle som ett samhälle byggt på integritet, snarare än demokrati. Att samhället har funktioner inbyggda, som gör det OMÖJLIGT att forscera gränserna mellan ett särintresse och ett annat.

Krossandet av den kriminella socialstaten tänker jag mig så att:

* Samhällets rättigheter till inblandning slutar vid familjen. För att gå över den gränsen, måste lagen användas.

* Ämbetsmannaansvaret görs åter till lag igen.

* Äganderätten görs till lag. Dvs det kan synas absurt att en markägare ska kunna tvinga en kommun att dra en motorväg runt hans mark. Men det är inte av Gud givet att någon har access till hans mark.

* Avskaffandet av personnummer, gör det omöjligt att trakassera folk i decennier.Det finns nackdelar, som exempelvis om en person flyttar från en kommun till en annan, krävs det en undersökning för att hitta honom med det systemet. Det tycker jag att det är värt.

* Jag anser att grova myndighetsbrott där svåra lidande och död bör blivit följden bör bestraffas , som jag sade med dödstraff genom hängning. Inget skämt, iaf inte ännu. Kanske jag gärna skulle skratta om jag fick se dem…

Ingalunda anser jag att en vanlig brottsling, mördare etc som genom ondska, eller galenskap förtjänar döden. Samhället har råd att hålla folk vid liv, som inte ens förtjänar att leva. Humanismen förbjuder dödstraff. Jag har länge försvarat den ståndpunkten.

Men jag anser att det är nödvändigt med undantag vad det gäller myndigheterna. När de begår brott, så angriper de civilisationen innifrån. För detta ska de plikta med sitt liv. Det är idag dödstraff för utländska erövrare av svenskt territorium, jag anser att det är motiverat med ett krig mot ondskan i sverige, med samma följder för våra fiender.

För sex eller sju tillsynsmyndigheter i den ondskefulla socialstaten, kan inte klara av att ge rättvisa, vad ett dödstraff kan åstadkomma.Att bara prata strunt om ”barnens bästa”, och ett gott uppsåt, och ”Hemskt ledsen” när myndighetsbrottslingar vållat epidemier av självmord bland föräldrar och barn ska inte räcka för att komma undan.

Naturligtvis kommer massor av tjänstemän att dra sig för att ställa sig i ansvarig ställning. Hej svejs med dem ! Ingen sörjde då 95% av de kommunala förtroendeuppdragen, av ideellt arbetande fritidspolitiker försvann på 50-talet. Om ytterligare 95% av dagens gratisätare hoppar av, tror jag knappast att någon kommer att märka att demokratin blivit sämre.
_________________
— Denna person har av myndigheterna berövats sina rättigheter, och skriver därför mot sin vilja anonymt.Att skriva anonymt skadar de mänskliga rättigheterma och skyddar de som angriper rättigheterna.

Slavhandel med stulna barn

juni 29, 2007

När jag första gången fick höra att Sverige ägnade sig åt slavhandel så var det svårt att förstå, att jag hela mitt liv blivit grundlurad. Jag hade trott att jag bott i ett civilicerat land, som hade rätt att tala med självsäker stämma i världen som världs-samvete. När jag förstått sanningen om Sverige, drabbades jag av en sådan ursinnig vrede, att jag öppet tillstod att detta land borde upplösas, och att landet saknade rätt att fortsätta existera som nation, då de förverkat alla rättigheter att föra ett kulturarv vidare.

Vi har lurats att tro att Sverige är känt som ett land som är ett moraliskt föredöme, medans det i själva verket är så att Sverige är känt för att myndigheterna stjäl barn från familjer i kris. Oftast är krisen framprovocerad av myndigheterna som förevändning för att ta av dem deras barn.

Sverige straffas ständigt i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, som notorisk brottsling, och de svenska myndigheterna är värst i världen på att begå brott mot barn. De stulna barnen säljs sedan genom fosterbarns industrin, som utgörs av socialförvaltning, PBU, och domstolarna. Det är en mycket lönsam industri, där fosterföräldrarna får betalt med mellan 18 – 30 000 kr per barn. De kan ha upp till 8 barn. Upp till 20 000 stulna barn per år omsätter fosterbarns industrin, lika mycket som en befolkningen i en stad av Piteås storlek. Det värsta är att de barn som stjäls exklusivt är barn som kunde haft ett bra liv med sina föräldrar. De barn som saknar marknadsvärde, drogmissbrukarna och de sinnesjukas barn, gör inte socialförvaltningarna utredningar på. De vill ha friska, intelligenta och välväxta barn. Sverige du sjuka land. Varför föddes jag här ?

Det innebär att det inte är knarkhandeln som är sveriges lönsammaste industri. Är du stolt över att du föddes i Sverige nu?

Myndigheternas slavhandel med stulna barn

juni 29, 2007

Jag ska berätta lite grand om vad vi blivit utsatta för. När jag skilde mig efter 14 års äktenskap , så började sociala omedelbart att förbereda omhändertagande av våra två barn. Hon hade efter skilsmässan blivit anmäld av grannarna till sociala för egentligen en småsak: yngsta sonen hade hostat på natten i två månader. Han hade redan fått antibiotika.

Sociala hotade henne att om hon gick med på att skriva på några som helst papper som gav mig rättigheter att träffa barnen, så skulle de ta barnen från henne.

Jag hade efter skilsmässan flyttat ut till min stuga utan vatten avlopp eller elström, i väntan på att bodelning och utredningar skulle bli klar. Min fd fru vågade inte annat än vägra mig alla rättigheter att träffa barnen.

Detta fungerade förståss precis som avsett:barnens hälsa försämrades, jag har ju sjukpension och hade varit hemma med dem i 14 år, och de hade varit vana att se mig, fick plötsligt all kontakt avskuren med mig.

Min fd fru började umgås med en man som hade alkoholproblem. Sociala berömde henne för hennes val av fästman, de sade att de trodde att han skulle bli en bra ersättare för mig, och tyckte att de skulle flytta ihop.

Jag hade börjat ta yngsta sonen från dagis, eftersom mamman hindrades av barnens-bästa-fascisterna att medge umgänge med mig. Då började hennes fästman att ta bort barnet från dagis på de tider jag bokat att hämta honom.Fästmannen hade en konstig bakgrund. Han hade tre vuxna döttrar som vägrat träffa honom på decennier. Han sov med min son naken, och talade om att han alltid velat ha en son.

Detta slutade med att jag polisanmälde dagischefen för att han lämnade ut mitt barn till en som inte var vårdnadshavare, då jag var vårdnadshavare. Polisen struntade i min anmälan.

Konflikten fortsatte och fördjupades. Satkärringförvaltningen motsatte sig att jag hämtade barnet från dagis och skola, eftersom ”dragkampen kan traumatisera barnet”.

Så småningom lovade min fd fru mig att ta honom från dagis och skola, eftersom jag ändå gjorde det. När hon lovat mig att hämta honom, så visade det sig att han tagit honom igen. Då for jag hem till honom och där började han slåss med mig inför min son. Sociala kom på hembesök till honom två timmar senare, och sade att barnet på intet sätt traumatiserats av händelsen. De tyckte snarare att barnet verkade ”ganska harmoniskt” skrev de i utredningen.

Vid två tillfällen efterråt så prejade han min bil på vägen och med sparkar och slag mot bilen krävde att jag utelämnade barnet till honom personligen.

Detta anmäldes till åklagare, överåklagare, omprövades, överprövades, anmäldes till riksåklagare. Inget resultat. Det finns alltså prejudikat på att vem som helst får slita barnet ut händerna på mig som är vårdnadshavare.

Tingsrätten vägrade mig umgängesavtal, efter att jag två gånger försökt ta upp ärendet. Hovrätten drog på ärendet i två år, hänvisade sedan till sociala för ytterligare fuskutredningar.Jag lade ned ärendet, hade ingen advokat eftersom försäkringsbolaget helt olagligt vägrade bistå mig.

Mot slutet började han kidnappa barnet även från min fd fru. Han tog honom i mitten på november, och lämnade inte tillbaka honom förrän den 28 december. Han fick sina julklappar under en gran som var avbarrad.

Nu resulterade alltså detta i LVU.
Nu slet sociala av sig fårakläderna och anklagade min fd fru för att ha umgänge med en alkoholist, som själv erkänt att han drack varje dag efter 18.00.

Hon förklarades för oansvarig, och FÖR ATT HA GJORT SIG ANSVARIG FÖR UMGÄNGESSABOTAGE !Vilket ju bevisligen utövats av barnens bästa fascisterna.Hon hade ju dessutom vägrat skriva på alla papper…

De hade inget att anklaga mig för, det var deras stora problem.Men enligt skyldig genom förbindelseprincipen så anklagades ”vi” ”Ni” har bedrivit umgängessabotage”.

Jag hade alltså trakasserat mig själv genom att ha vägrats umgänge med min son. Min fru hade bistått mig mot sociala genom att ändå ge mig umgänge.Därmed så stod vi båda åtalade. Därtill så krävde sociala att vi åtalades för psykisk misshandel för detta…

I Länsrätten så dömde de oss för brott vi skulle kunnat begå i framtiden, skyldig genom förbindelse, samt omvänd bevisning.

Hon skrev under umgängesavtalet under pausen i länsrätten, men länsrätten dömde henne i alla fall, trots att hon gett mig umgänge på ca 50% mot socialas vilja. De ville dock inte omhänderta barnet ännu, utan skulle se om det åtrådda brottet kunde utövas i framtiden i väntan på kammarrättens dom.Jag var alltså medskyldig, till detta brott i framtiden.

I Kammarrätten så kunde sociala konstatera att de hade ingenting att komma med. Det åtråvärda objektet för slavhandeln kunde inte nås med någon anklagelse. Han gick i första klass, och räknade redan 2ans matematik, i läsning låg han i fjärde klass.Högt marknadsvärde

60% av rättegången handlade därför om att han ritat en helt utmärkt teckning med en död socialkärring utanför gården. De ville fosterhemsplacera honom för detta.

Mig anklagade de för att jag lät min fd fru som arbetade lägga upp umgängesschemat, och att jag saknade förmåga att hävda barnets rättigheter att träffa mig. Jag förklarade att om jag som har sjukpension och är ledig alla dagar hade antagligen anklagats för umgängessabotage om jag krävt att min fru ska ta ledigt från jobbet för att passa barn, då vi ända hade 50% umgänge vardera. Detta var ju brottsprovokation, de försökte sätta dit mig med alla metoder.

Motvilligt tvingades de att släppa sitt offer, och jag vann ! Det är unikt att vinna ett LVU mål; 500 barn omhändertas varje år i Norrbotten, och tidningarna skrev om den unika händelsen.

Vad gäller min äldre 17 årige son så hade han flyttat från mamman, efter att inte ha trivts så bra där. Han fick VG och MVG i betygen så småningom, och sociala hade alltför svåra omständigheter för att kunna konstruera bevis mot honom.Dessvärre hade de skrivit i ett dokument att han hade det bra hos mig. Båda utredningarna av psykoanalytikern, slog fast att båda barnen hade det bra hos mig. De ringde honom på skoltid, bad honom skolka från skolan och komma upp på samtal utan mig. De erbjöd honom en lägenhet och föräldra fria fester och mycket pengar om han valde att bli fosterbarn. Inget av detta lyckades. De övriga anklagelserna mot mig var att jag hade träffat en barnpsykolog 4 ggr för 38 år sedan och frågat honom vad scizofreni var. år 2005, socialsekreteraren skriver ” Enligt socialstyrelsens normer för svårt sinnesjukas umgänge med barn blah blah blah.. ”

Vidare anklagades jag för att den äldre sonen och den yngre hade fäktats med käppar på gården hemma hos mig. ”Barn som far illa”, och det rekommenderades att jag aldrig mer skulle få träffa dem på grund av detta.

Jag kan säga er att det är endast genom att tillkämpa mig all kraft jag har jag kan säga att detta är mitt fosterland

Uppfostran och Kultur

juni 29, 2007

Jag anser att kultur är uppfostran. Genom att uppfostra barn gör man dem mottagliga för kultur. Uppfostran innebär huvudsakligen att förbjuda någon att göra någonting, mer sällan handlar det om att ge någon, någonting för att göra något. Uppfostran handlar om att skapa självkontroll. I filosofin finns två viktiga begrepp för att skildra kvalitativ utveckling: i sig och för sig. Om barn uppför sig bra under en vuxens överinseende, kan man säga att de har en bra uppfostran för sig. Om barnet vuxit upp till en tonåring, och man kan låta barnet sköta huset medans man är borta, vara förälderns ersättare, kan man säga att barnet har en bra uppfostran i sig
Detta gäller kvalitativa processer över huvudtaget. Kristendomens budskap, att lidandet och uthärdandet av svårigheter, upphöjer själen till nya nivåer, gäller enligt Hegel hela världssamfundet. Det historiska förnuftet renar mänskligheten då den genomgår prövningar, och för varje prövning så lyfts människan upp till en ny nivå.

Det finns två vägar i kulturen och uppfostran. Den ena är att tillåta allt. Den andra är att genom fostran skapa ödmjukhet, och socialisation. Det är idag allmänt erkänt att den förälder som tillåter allt, mer eller mindre utövar psykisk misshandel. Uppfostran innebär huvudsakligen att förbjuda vad som är fel, än påbjuda sådant som är tillåtet. Detta menas att det mesta är fel, men bara ETT är rätt.

Om man placerar en bomb på en skrotgård, så kommer det inte slumpmässigt i 50% av fallen att uppstå en jumbojet av explosionen, i 50% av fallen inte att göra det. Goda genomtänkta handlingar uppstår inte av en slump.

Alla handlingar är felaktiga handlingar, utom de handlingar som är riktiga handlingar.

Man om det bara finns en väg som är riktig för samhället, så innebär detta att det ultimata samhället styrs efter entydiga riktlinjer. Dvs det kan inte vara en demokrati. Jag tror att det är så, men å andra sidan måste i så fall de styrande vara felfria.

Därför så är demokratin inte det bästa samhället, men det enda möjliga samhället idag. Omvänt så fungerar inte samhällets lösning på familjen.

Demokratin är i sig en tillfällig lösning, på ett olösligt problem, där alltför många viljor ska kunna samsas. Demokrati tillämpad i hemmet, kommer att göra att barnen tappar förtroendet för vuxna som ansvarstagare, och de kommer inte att vilja socialiseras, då de kommer att tro att man kan rösta om allt man vill ha.

Moralisk Värdegrund

juni 29, 2007

När det gäller värden kan det vara ganska svårt att bevisa deras existens, trots att de är fundamentala för det mänskliga livet.

En person som har slut på cigaretter kan säga att han av princip inte röker, när han inte har några cigaretter.

Att bevisa att detta är hyckleri är svårt utan tankeläsning. Däremot är det lätt att bevisa att den personen i långa loppet i liknande situationer inte har någon moral.
På samma sätt kan denna person jag ovan nämnde säga; ”Jag röker, men andra gör det inte. Vi har moral”

Påstående:
”Jag tycker man inte kan prata om eller argumentera med moral som grund och värdera vems moral som står högst. Moral är inte bestående och den kunde förr legitimera slaveri och förtryck. Moralen och idealen styrs av de som har makten över samhället och önskar att behålla den.”

När man talar om moral, så avser man vanligtvis att man kunnat dra slutsatser om människors beteenden, och vilka de bakomliggande orsakerna är. Det kan man vanligen inte göra vid ett enda tillfälle, men när en och samma handling upprepat sig flera gånger.

Min utgångspunkt var moralisk värdegrund. Ansvaret för människans utveckling ligger inte på socialkonservatismen, kristendomen, kommunismen eller något annat som står på ett papper.

Värdegrunden är viktigare att diskutera där, för oavsett vad man skriver på ett papper, är det läsaren som ska ta det moraliska ansvaret. Skrivaren kan omöjligt ta huvudansvaret; hur skulle det se ut ? Huruvida en lära ser bra ut på ett papper, och hur den sedan förverkligas beror på om utövaren har en moralisk värdegrund som håller.

För enkelhets skull kan vi säga att människans enda problem har varit slaveri.

För att ge slaveriet ett ansikte, kan vi säga att en familj togs som slavar, vilket innebär att det är egalt om de är en familj efterråt. De är egendom helt enkelt. Så småningom så har det visat sig att ägaren av slavarna har handlat därefter. De har våldtagit slavarna, gjort dem gravida, förgripit sig på deras barn.

Man kan anta att en lag stiftades som stipulerade vissa konsekvenser om någon exempelvis gjorde en slav gravid, eller förgrep sig på deras barn. Lagens huvudsyfte skulle då primärt vara att skydda samhället och ”de fria medborgarna” från en hantering som är komprometterande för dem själva.

Detta innebär att synsättet på slavarna förskjuts. Inte kan en hund äga rätt till sak mot sin ägare ? Slavens ställning har uppenbart förändrats från att vara egendom, genom någon annans nytta.Detta är paradoxalt. En sk reform har skett. Låt vara att slaven bara sekundärt tillgodogörs av reformen.Men det fungerar i alla fall.

För att fortsätta att ytterligare förenkla seklers historia, kan vi säga att alla människans problem handlar om slaveri, vanligen i dold form som i mitt förenklade exempel.
Vidare kan man då säga att detta är vad som gäller än idag i princip.

Är detta en beskrivning ni kan säga i grova drag stämmer ?

I den här beskrivningen har jag ju inte tagit med moralisk värdegrund.

1) Det räcker inte med att man kan tala om vad som är fel.

2) Man måste också finna ett alternativ.

3) Den nya ordningen måste fungera bättre än den gamla.

Det är nödvändigt att resa bakåt. Det står inte i motsägelse till utveckling. Exempelvis kan man rensa ut främmande element ur språk och kultur, vilket gör kulturen friskare och bättre. Man kan alltså ta emot impulser utifrån, men även innifrån.

Påstående:
”Är det inte så att, den enes död ger andra bröd? På förlorarnas bekostnad blir vinnarna rikare?”

Dagens samhälle är inte så improduktivt att denna sorgliga vändning ska bli sista möjligheten. Samhället kan omöjligt i långa loppet ägna sig åt att äta upp sitt eget kapital.

Påstående:
”Moralen inte är material som kan mätas i m/m eller i gram. Ordet tolkar varje människa på sitt sätt.
De styrande och de styrda, där de styrda måste underkasta sig – även mot sin vilja – till de styrandes moraluppfattning.
Har det betydelse för utvecklingen, att den styrda majoriteten tillhör till förlorarna?”

Du kallas upp till din chef:

– ” Jag hörde att du klagade ?”

– ” Jo det gällde ——”

– ” Ja, jag är ju materialist. Frågor som inte behandlar materia, som järn, glas betong, överlämnar jag åt filosoferna : Beslut och moral är sådana frågor. Vänd dig till en filosof”

Vem luras ?

Materialismen ideologi är paradoxal när den tolkas så att värden är ogiltiga, därför att de är immateriella. När en socialist kallar sig materialist och sedan åberopar rättvisa, moral, jämlikhet, demokrati så begår han alltså en självmotsägelse.

Socialkonservatism

juni 29, 2007

Människan skiljer sig från djuren i det att hon kan se saker med andras ögon. Man kan bara förstå en annan människa, om man har en del av den andre inom sig själv.

För att vi ska kunna vara människor, så är vi det i den mån vi kan se oss själva utifrån. De flesta av oss har inte inkomster för att klara större inkomstbortfall. Vi behöver ett trygghetssystem. Vi behöver sociala och fackliga rättigheter. Nyliberalismen menar där att ”skatt är stöld”, och att de fattigas trygghet ska lösas med välgörenhet. Ingen människa kan vara trygg, om man ska förlita sig på insamlingar till det egna välbefinnandet.Är rätten till bröd något som samhället behöver pruta på ? Jag missunnar inte landets sämsta människa en rätt till en säng och mat i ett fängelse.

Jag tycker att alla borde veta att kraven på individen inte ska gå så långt att man kan duka under på grund av kraven, eller att man kan tvingas leva ett liv där värdigheten helt är borta, eller bara är en lyx man tidvis får njuta av.

Om de fundamentala uppgörelserna mellan de sociala krafterna upphävdes, skulle samhället falla. Rätten kan inte ersättas av den virtuella rätten ”friheten”. I samhället är det rätten som garanterar friheten. Naturrätten saknar kompatiblitet med det moderna samhället.

Ingen kommer frivilligt att byta dessa rättigheter om socialbidrag etc, mot några politiska spetsfundigheter om att ”skatt är stöld”, och bygga sin trygghet på förhoppningar om välgörenhet. Ett fåtal personer kan se fattigmunkslivet som en möjlighet, men de mindre moraliskt starka kommer att förgås därav.

Rätten fördelar friheten, men friheten kan missbrukas. Varje individ bör ha en plattform att stå på om möjligheten att försörja sig försvinner. Det handlar om moral.Inget samhälle kan avskaffa dessa uppgörelse utan att hamna i svår obalans, som slutar med att det ena eller andra särintresset ensammen kommer att vinna. Då är det slut på friheten.

De som idag startar företag har enorma bidrag, samt avdrag för inkomsternas förvärvande. Det är politiskt omöjligt att ta av företagarna dessa bidrag, för att skapa politisk enighet om att bidrag inte ska förekomma. Skulle företagarna få fortsätta att göra avdrag, medans rätten att äta för de som inte kan försörja sig drogs in, skulle samhället gå omkull på grund av motsättningar.

De olika befolkningsgrupperna, är sinsemellan beroende av varandra, genom att deras svagheter alltid kan åberopas som motargument ifall någon försöker skaffa sig fördelar gentemot de andra befolkningsgrupperna.

Enligt framstegsoptimismen så sker hela tiden utveckling i en uppåtgående rörelse. Idag var det bättre än igår. Men idag så kan många vuxna inte klara av vuxenlivets ansvar. Det har inte alls blivit bättre än igår. Snarare så visar historien en vågformad rörelse.

Moralen har ersatts av ideologin, familjen av samhället. Det fungerar inte.

Då tvingas man att gå tillbaka, vilket leder till moralisk förlust.
Men om man antar tidigare tillämpad moral, så leder det inte till moralisk förlust.

Jag är socialkonservativ. Tidigare var jag kommunist. Länge höll jag fast vid socialismen, men när jag såg att kommunisterna redan nu svek sina ideal, i brist på moral, så sökte jag mig till en hållbar värdegrund. Den grunden är kristendom, och socialkonservatism med värnandet om det nationella arvet.

Jag anser att en säker plattform bör finnas för varje individ. Moral och kristendom kan inte existera parallellt med förlust av värdighet, då kommer detta att resultera i anklagelser om hyckleri.

Jag anser att det borde vara möjligt att skapa incitament för alla individer att vara kreativa, och samtidigt garantera en plattform i livet, utan att detta leder till moralisk förlust och parasitism.

Men till slut kan det bli så att individen hamnar i sjukpension. Ett samhälle där folk dör av svält i situationer som inte går att lösa är ofritt för alla; även för de rika, då kultur har svårt att hävda sig i ett samhälle där penningen blir alltings mått och värde.

Någon måste ge bröd, ifall någon behöver det, men inte kan få det. Men det är väl det lägsta kriterium på skatt man kan betala ? Bör inte varje människa på något sätt vara bunden vid andra med ett löfte som måste infrias ? Man kan inte hjälpa alla, men man bör inte tolka detta som att man inte har skyldighet att hjälpa någon. I Bibeln stod det någonstans att människan är Guds verktyg på jorden. Dvs alla har en skyldighet att utföra en uppgift under livstiden. Sedan säger bibeln också att den skyldighet vi har ska betraktas proggressivt. Änkan som gav skärven i kollekt menade Jesus gav mer än den rike som gav en silverpeng.

Lagen som medel för styrning av rättskipningen, ser detta utifrån det universiella människovärdet, dvs likhet inför lagen. Detta innebär då att rättskipningen inte i första hand kan handla om skydd för egendom, då egendom är ett medel och inte ett ändamål.

En socialkonservatism på kristen grund som seriöst värnar om det sociala trygghetssystemet, och inte strävar efter att byta ut rätten, mot den virtuella rätten ”friheten”, är ett trovärdigt alternativ för att lösa människans problem i det moderna samhället.

Socialism och Demokrati

juni 29, 2007

Vad vill socialismen egentligen ? Enligt min mening, vill den skapa en ny människa, ett nytt samhälle och därmed en ny typ av parti. Inte ett parti som ”förklarar världen utan förändrar världen”, som Marx sade. Det förplikter så mycket att jag tror att det är en utopi. Partier kan inte förändra världen, inga kollektiva organisationer kan förändra världen, i annan mening än att förstöra den. Inte behöver det vara så, om människan är god, så är stora organisationer en fördel. När var människan god ?

Ett vanligt parti fungerar som ett företag, som en affär. Som kund har du inget att säga till om på snabbköpet. Du har inget att göra i deras lager, i personalrummet, eller något att göra med hur de lägger upp sin verksamhet, eller deras mål. Du ger dem vad du har. och får ta vad de har att ge dig. Försök att ändra på spelreglerna, leder till att de visar dig på dörren.

Socialism ska fungera på ett annat sätt. Som Marx förklarade, så ska den bygga på våra intressen. Partiet ska vara underställt våra intressen, såväl som dess medlemmar. Låter som en idiotisk utopi egentligen.

Partiet ska med andra ord, fungera som ett byalag, där de säger att DU har rätt eller fel, att de stödjer DINA INTRESSEN. Inte att de säger ” Vi har tagit emot dina klagomål, vi kan inte ta ställning till din personliga konflikt, men vi ska fundera om det FÖR VÅR del påverkar vårt sätt att arbeta”.

Precis som livsmedelsaffären. Du lämnar vad du har, och får vad de har att ge. Byalaget däremot ser efter dina intressen, affären säljer vad den har, inte nödvändigtvis vad du behöver. Det finns en annan skillnad där också. Man kan säga att dina behov och din vilja genomgår en transformation i affären/partiet, när du lämnar över vad du har.

Ditt ärende avidentifieras. Du kan aldrig ha RÄTT inför partiet, eller affären, men du kan ha fel. Ditt ärende tillhör inte längre dig, från den stund du lämnat över det. Om det ligger i särintressets nytta, kan ditt ärende antas; gör det inte det, så kommer ärendet att avvisas, med en svepande formulering.

Byalaget däremot, kommer att driva ditt ärende, som DITT ärende, ända till slutet. Ärendet tillhör hela tiden dig. Byalagets egennytta påverkar inte ärendet, eller uppslukar det, transformerar det. Byalaget kan tom driva ditt ärende, trots att de anser att de personligen inte tycker att de känner för det, men därför att du är medlem i byalaget, om inte ärendet går emot byalagets intressen. Dina intressen är byalagets, om inte intressena skiljer sig. Så fungerar en fackförening också. Egentligen.

Om ett parti fungerade på detta sätt, vore det den nya typ av parti som Marx talade om. Vi kan enkelt konstatera att det inte finns någon sådan typ av parti.Har heller aldrig funnits. Ändå fortsätter kommunister att tala om detta, som att det är en självklarhet, och ett sedan länge välgrundat och oantastligt faktum, som skiljer deras partier från de andra.

Detta ligger till grund för att de sedan kan gå vidare till nästa steg i argumentationen; De är dina företrädare, och ÚPPHÄVER alla andra företrädares anspråk på att vara representativa. De anser därmed att de har rätt att vara statsbärande parti, då parallella organisationer för att representera intressen är onödiga och självmotsägande. Flera parallella byalag/fackföreningar, kan inte fungera, om det gäller att representera intressen, snarare än icke förpliktande löst tyckande.

Varför blev då aldrig de socialistiska partierna en ny typ av parti ? Jag tror aldrig att människan av egen vilja ska kunna bygga upp något gott. Däremot har det aldrig varit något problem för människan att bygga upp något ont och stort.

Man drömde länge om en union av stater, en världsfederation, eller åtminstone en Europafederation. Men den parlamentariska vägen gick det aldrig, trots säkert 100 år av drömmar om denna demokrati. Istället fick vi EU, en parodi på demokrati. Detta ligger närmare människans destruktiva karaktär, för EUs parlament saknar beslutanderätt.

Människan har en inneboende talang för att förstöra. Det första ett barn lär sig är att förstöra sina leksaker. Det är först när barnet börjar bli ca 8-9 år de börjar kunna laga sina leksaker.

Denna talang odlas hos många till att bli ett personlighetsdrag. De skaffar sig utbildning till att förstöra. Någon utbildning att ställa till rätta har de inte. Denna grupp människor kallas ”myndighetspersoner”.

Partierna har bildats egentligen för att åtgärda de negativa verkningarna av hur myndigheterna fungerar, men har istället blivit avbilder av hur myndigheterna fungerar.

Jag tror inte att det någonsin kommer att bildas någon ny typ av partier. Jag tror om jag anslöt mig till ett parti, att jag inte skulle kunna blogga mer. Kanske inte nödvändigtvis i form av något förbud, men genom att jag blir en del av ett protokollskrivande lågproduktivt kollektiv, som saknar ambitioner att förändra världen.

Jag tror att när de enskilda skrivarna dominerar debattklimatet, och partierna tvingas att bli kadrer, med 100% debattörer, då kan partierna förändra världen. Men då har vi ju redan förändrat världen istället för att bara nöja sig med att förklara den..

Politisk Svartlistning

juni 29, 2007

I världens bästa land, i världens bästa system, bland världens bästa folk lever jag ett liv som blir allt mer Kafkalikt. Jag råkar tillhöra den grupp människor som till och med det svenska etablissemanget skulle kunna visa medkänsla med, om jag hade bott i ett annat land.
För 32 år sedan bestämde arbetsgivarna att jag inte skulle få fasta anställningar. Detta har lett till att jag till slut fått sjukbidrag formulerat ”primärt inte sjuk anledningen är politisk svartlistning”. Arbetsförmedlingen har under den tid jag varit utanför arbetsmarknaden inte ansett sig kunna hjälpa mig med lönebidragsarbete, prestigeskäl står emellan. Inte heller utbildnings plats kan komma ifråga eftersom, ”vi tilldelar endast utbildningsplatser till de som kan tänkas få ett arbete efter utbildningen och dit hör inte du”.
Jag har nu, trots bra utbildning och meriter varit utanför den ordinarie arbetsmarknaden i 32 år, därav har jag haft sjukbidrag i 9 år sammanlagt. Andra halvan av 70-talet, hela 80-talet, samt början av 90-talet har jag tvingats leva under helt onormala omständigheter. Under samma tid har som ni vet marknaden gjort sin revolution.
Revolution? Ja, fast inte en social revolution. Ni och jag får leva som förut, fast sämre. I denna revolution skapas inget nytt. Existerande värden omfördelas. För numer har de den frihet de endast kunde önska sig på 70-talet. Man undervisar oss att klasser och klasskamp redan är historia och att arbetarklassen snart ska upphöra som självständig social grupp. Jag tror att alla, inklusive yuppisarna själva upplever att detta inte är verklighet nu. Klasskampen bedrivs i alla fall från reaktionärernas sida hårdare nu än förr.
De som formulerade problemen under 80-talet har gett ordet ”framtid” ett nytt och främmande innehåll. I framtiden ska inte de stora idéerna och sociala krafterna som varit nedtryckta få sin befrielse. Utan att vi själva märkt det har frågorna om klasserna och klassamhället som Karl Marx talade om lösts, undervisar oss etablissemanget.
Klasskampen ska därför slutgiltigt avskaffas. Den är bara ett uttryck för den obildade människans oförmåga att formulera sig i andra termer än ”kamp”. Hur etablissemanget ska gå till väga har de inte gett något tillfredsställande svar på. Jag förmodar att klasskampen ska avskaffas genom de dåliga företrädarna för våra rättigheter.
Klasserna ska också försvinna. Bara våran klass förstås, arbetarklassen. De andra klasserna ska finnas kvar. Ur den tystnad som uppstod när kapitalet trampade ned rätten på 80-talet har etablissemanget tagit nästa steg, bygget av ett nytt samhälle olikt de gamla visionerna.
För nu ska själva demokratin avskaffas, en produkt av ett föråldrat tänkande. Etablissemanget har slutit sig samman mot folket och mot folkets vilja tagit med Sverige i EU genom övergångsavtalet EES. Från och med nyår 1995 lever vi inte längre i en demokrati, för då har svenska folkets vilja endast en rådgivande funktion. Vi har då tagits av rätten till självbestämmande mot vår vilja genom etablissemangets kupp.
Kapitalet börjar återigen att bygga på sin gamla dröm om ett 1000-års rike där deras vilja är alenarådande. Ett ministerråd med 36 byråkrater ska styra Europas hundratals miljoner människor i framtiden i denna kapitalets vansinniga utopi. Detta beslut har kuppats och myglats igenom i de flesta av Europas länder. Jag förmodar att våld kommer till användning längre fram.
Under tiden försöker massmedia och propaganda-TV oskadliggöra svenska folkets resurser till intellektuellt och självständigt tänkande. Svart blir vitt och svart igen. Diktatur, får vi lära oss, kan vara nödvändig ibland. Kapitalismens hycklande och omoraliska ideologi visar att inga av de värden man tidigare påstått varit heliga varit annat än taktiskt spel.
För nu kan det sägas öppet att demokrati inte är önskvärt om det inte sker på kapitalets och högerns villkor. Kan man lita på den demokratiska trovärdigheten hos de människor som visade uppskattning när ryska parlamentet sköts sönder? Journalisterna moraliserade över våldet och agiterade samtidigt för sin egen våldsideologi. Är det berättigat att tillgripa våld mot kommunister, eller mot folk som helt enkelt inte vill lyda? Kan dessa metoder också tillämpas av andra regimer? Man talade först om att ”dubbelmakt” rådde, senare förnekade medierna att något sådant juridiskt förhållande hade existerat, slutligen släppte man lös sitt oreglerade hat mot de som försökte försvara sig själva och det lagligt valda parlamentet med gevär mot stridsvagnar. Våld får aldrig, aldrig användas – av vissa…
Som alla vet så avslöjades den sista ynkliga och skamliga lögnen i denna sak i samband med det ryska valet. Folkets vilja hade bevisligen kränks under dessa dagar. De politiska fångarna och det stora antalet dödade ca 1500 st omnämns fortfarande som brottslingar av massmedierna. Liksom jag så må de anses som skyldiga, men endast i kapitalets ögon. Rätt heter klassrättvisa även under kapitalismen.
________________________________________
Upprinnelsen: Masugnen 1974
Det som jag tidigare berättat om politisk svartlistning har sin upprinnelse i det som hände på Norrbottens järnverk AB 1974, senare SSAB. Där var jag inblandad i en arbetskonflikt där skyddsombudet Sture Mattson var först i Sverige att använda den nya skyddsombudslagen, han stängde av masugn två i ett dygn eftersom arbetsledningen inte hörsammade yrkesinspektionens krav på förbättringar av arbetsmiljön.
Arbetsförhållandena var vidriga;1200 grader varmt järn brände ansiktet och drog igång stormar där det genom varje hål i väggarna blåste in så man fick vinterkylan i ryggen. Yrkesinspektionen mätte upp 11 sekundmeters ‘drag’ i tapphallen. Sikt: ibland bara 50 cm: Röktäthet 12 ggr gränsvärdet i snitt: Gas (koloxid) 1500-5000 ppm på vissa ställen, gränsvärde: 50 ppm. Sedan det blivit rutin att en till två arbetskamrater forslades till sjukhus gasade varje vecka stängde Sture den alldeles nybyggda ugnen 24 timmar. Detta efter att en person gasats så svårt att han blivit hjärndöd.
Arbetsledningen blev rasande, vi fick intrycket att de ville hämnas, men nästa dag stod en stor fläkt uppsatt i tapphallen, trots att sådana tidigare sagts vara omöjliga att införskaffa. Massmedierna visade mycket om detta även radio, TV, och kvällspress.
Sossarna blev rasande, det höll på att tappa greppet om arbetarna. Arbetslagen var enade kring sina egna intressen, vi träffades hemma på fritiden och diskuterade fackliga frågor. Åtminstone i sossarnas och fackets ögon såg det säkert ut som att den revolutionära kommunismen var på väg att vinna kampen om inflytandet.
Hämnden kom dock rätt snart. Sossarna hade bildat en kommitté på masugns-området för bekämpandet av kommunistiskt inflytande bland arbetarna. Vi fick tag på bland annat mötesprotokoll från deras möten som sammanträdde varje vecka, de tryckte upp b l a mycket grova anti-kommunistiska propagandaflygblad.
Strax efteråt kom Olof Palme på besök, allt var nymålat och städat som inför ett statsbesök. Natten före hade en arbetsolycka inträffat, järn hade runnit ut på järnvägsspåren på grund av att sanddammar brustit som arbetslaget byggt under överinseende av förmannen. Denna typ av olyckor inträffade ca 3-4 gånger i månaden. Sossar, fack, och företaget hetsade. Omedelbart gick alla tre fackföreningarna tillsammans med företaget ut med ett uttalande som anslogs i alla matsalar att ”sabotörer” hade vållat olyckan. Facket och företaget krävde att alla skulle hålla uppsikt efter ”sabotörer”. Samma dag hade ytterligare två ‘sabotage’ inträffat, någon hade smetat fett på ett svetsmunstycke, och man hade hittat ett svarvspån i den nybyggda stränggjutningens vattenreningsfilter.
Jag togs till förhör av den generade skiftgående driftledaren för masugnen, han förklarade att det var ingen av personalen på masugnen som misstänkte sabotage, han visste inte hur detta påstående hade kunnat uppstå så plötsligt, han hade fått i uppdrag att förhöra mig, trots att jag inte arbetade det skiftet och att jag inte arbetade på tapphallen.
Eftersom man inte kom någon vart med de konstruerade bevisen mot oss sattes massiva trakasserier in mot oss. En omplacering av mig avstyrdes genom ett strejkhot. Sture hotades med avsked för att han påstods ha skadat en dörr, petitesser och noggrann granskning av alla mina arbetsuppgifter genomfördes, jag hade alltid en arbetsledare som efteråt gick och kontrollerade vad jag gjort. Sture fick personliga problem och avsade sig skyddsombudsuppdraget. Jag skulle väljas till hans efterträdare.
På fackmötet där jag skulle väljas var det fullsatt när mitt lag kom dit, där fanns folk på mötet som säkert inte gått på ett fackmöte de sista tjugo åren, tveksamt om de tillhörde avdelningen. Längst fram satt Sören Hedman, socialdemokratiskt arbetsplatsombud, ”SAPO”. Han visade hur man skulle rösta genom att räcka upp handen, och den ditkommenderade valboskapen röstade ut mig och 6 andra kommunister.
Istället valdes folk som ett år efteråt fick veta att de hade haft ett förtroendeuppdrag… Efter detta var inte Sören Hedman välkommen längre på sina dagliga spionrundor i matsalarna. Men de vann striden i alla fall, stödet sviktade så småningom av trycket och jag valde att säga upp mig.
Personalchefen Fridolf Lundmark skrek i två timmar, jublade, rev sönder mitt personalkort på namntavlan och stampade på det. Han visade mig senare ett papper, ca en halv A4 med text. Detta papper har förföljt mig hela mitt liv. Det var fyllt med invektiv nästan till oläslighet. Jag påstods vara en kommunist som inte gjorde annat än prata politik i matsalarna. Sämre än en alkoholist, osv, osv. Det rekommenderades att inte ge mig fasta anställningar. Av flera skäl kan jag detta papper utantill. Jag får det citerat nu, idag om jag söker jobb. Det är ju väldigt speciella formuleringar på papperet. Ex ”sämre än en alkoholist” betyder ju inte att jag dricker, det betyder ingenting. Jag kan därför säga att det är ganska specifikt att få höra detta vid ett 30-tal anställningsintervjuver upp till 18 år efteråt. Formuleringen ‘sämre än en alkoholist’ var specifik också på ett annat sätt, fem av mina arbetskamrater på samma jobb var alkoholister, därför så var det hans sätt att tala om att han tyckte ännu sämre om mig.
________________________________________
Sabotage på koksverket
1976 sökte jag vikariat på koksverket som gasoperatör, min kusin som var chef på gasbehandlingen lovade att han skulle ordna detta, mina meriter från mitt arbete på masugnen var identiska för det jobbet, dessutom hade jag järnbruksutbildning. Något förvånad blev jag dock när min 20 år äldre kusin kom hem till mig och meddelade mig att huvudkontoret hade stoppat min anställning som vikarie. ‘Risk för strejk och sabotage’ löd formuleringen. Han sade dock att han struntade i deras politiskt motiverade hinder för min anställning och tagit tillbaka min ansökan från dem och tagit in mig i alla fall.
Jag arbetade där 3 månader och blev erbjuden fortsatt anställning. På grund av att jag var släkt med chefen såg jag mig tvungen att tacka nej till fortsatt anställning. Senare några dagar efter att jag slutat min anställning kunde jag läsa i tidningen
‘Sabotage på gasbehandlingen på koksverket; ventil öppnad på natten; 40 ton tjära rann ut och förorenade området!’.
Det var på mitt område…
Under denna tid 75-80 sökte Sture och jag massor med arbeten, men fick hela tiden avslag, utom på tillfälliga arbeten.
________________________________________
Skyddad verkstad del I
Situationen blev mycket allvarlig 76-80. Jag var tidvis inlagd på psykiatriska kliniker och mentalsjukhus, jag hade svåra fobier och vårdades på bl a Karolinska, Danderyds sjukhus , sjukhus i Piteå och Boden. På Psykiatriska verksamheten i Luleå började en terapeut Cristian Åkerlund att nysta i detta, han tyckte att jag var fel typ, det var något som inte stämde. Han beställde in alla journaler även från arbetsförmedlingen. Handläggaren från arbetsförmedlingen kallades till intervju och gav samma intryck, det fanns ingen förklaring till varför jag hade så specifikt svårt att få arbete. Jag tillfrisknade betydligt av detta moraliska stöd.
Den pressande situationen där inga anställningar gavs tvingade Sture och mig att söka arbete på skyddad verkstad. Där bedrevs omfattande hets och trakasserier, vilket ledde till att först Sture och sedan jag avgick med sjukbidrag. Trakasserierna var mycket utstuderade. Jag tvingades ha en förståndshandikappad som min försteman. Senare ansåg de tydligen att detta var en alltför human behandling så de började hitta på förnedrande arbetsuppgifter. Stå i ett hörn, sopa golv där det inte behövdes, passa en helautomatisk kallsåg för rundstål. När jag klagade över behandlingen försökte de tvinga mig till samtal med arbetsförmedlingens psykiatriker, eftersom de menade att jag förlorat verklighetsuppfattningen. Jag blev kallad till ett allvarligt samtal där man frågade ut mig hur det kunde komma sig att jag påstod att jag hade arbetat med dessa arbetsuppgifter, jag hade ju arbetat på ett helt annat ställe, på tryckeriet med en och samma uppgift…
________________________________________
Arbetsförmedlingen
Jag sökte nya arbeten på arbetsförmedlingen och fick ytterligare uppdagat hur världens bästa samhällssystem fungerar. Platsförmedlare Hans Sundquist meddelade mig att det var tråkigt vad jag råkat ut för men det var deras plikt att förvarna arbetsgivarna om det fanns folk som de misstänkte för farlig facklig eller politisk aktivitet. De hade påstod han, även varit någon konferens mellan personalchefer om hur man skulle bekämpa vänsterinflytande på arbetsplatserna.
Väinö Andersson som ‘utredde’ avstängning av verkstaden från förmedling av platser på grund av deras uppförande, kastade ut mig från sitt kontor sedan jag hittat jobbannonser han gömt undan för mig, bl a från den skyddade verkstaden. De samarbetade med företagen för att hålla mig utanför arbetsmarknaden. Senast jag var i kontakt med dem var för 4 månader sedan. Då sökte jag lönebidragsarbete, jag ombads att sammanträffa med AF’s handläggare som ville att jag skulle besöka något som hette AT-center. De ville inte säga vad det var för något, utan ville att jag skulle åka dit och titta. Jag for dit, och blev mottagen. ”Goddag det här är Luleå-Bodens psykiatriska terapiverksamhet för psykiskt handikappade”….
Jag påpekade för arbetsförmedlingen att det anses som otillåtet i en demokrati att tvinga människor att ta emot psykiatrisk vård på grund av deras åsikter. De kontrade med att en prövning till lönebidragsarbete inte skulle genomföras annars. Jag påpekade att jag hade intyg på att jag var frisk, och att ingen läkare remitterat mig till detta. Trots detta kom ett brev från arbetsförmedlingen där de meddelade att de hade kontaktat sjukkassan beträffande min vägran och diskuterat mitt sjukbidrag. De menade att jag skulle tänka över deras förslag.
Det tyckte däremot inte Fritz Huutasaari, överläkare medicinkliniken på luleå lassarett. Pressen utlöste tre hjärtinfarkter i följd vilket gjorde att jag fick ett läkarintyg som intygade att:
________________________________________
Det fanns inga fysiska orsaker till infarkterna; vegetarisk kost, inget ärftligt, röker ej, alltför ung, bra kondition o s v. 11 veckor i stillhet ordinerades. Detta gjorde att AF såg sig tvungna att dra tillbaka sitt hot av rädsla för åtal. Jag förmodar ändå att de hör av sig snart, jag är ju inte död än.
Åttiotalet
Nyårsafton 1982 ska jag sent glömma. Sture bodde hos mig tre dagar, var nedstämd och rekapitulerade livet. Med sex folköl på tre dagar var det inte skärskilt häftigt. Han sade att han inte ville leva längre, han gick hem, lånade 20 kr till ett paket cigaretter. På väg in i hissen ropade han något till mig som gjorde mig förvånad och ledsen,’Vi ses nog inte mer!’. Jag förstod inte vad han menade, hade vi blivit ovänner? På morgonen dagen efteråt ringde hans mamma och sade att han låg död i sängen.
Trots att jag bor i ett sånt underbart land som tycker så mycket om mig ville jag undersöka möjliga utvägar att överleva; jag sökte arbete eller studier i Sovjetunionen, DDR och Tjeckoslovakien. Ni tycker väl att jag borde skämmas, men jag ville bo någon annanstans eller emigrera. Jag fick tyvärr inget svar på mina ansökningar eller avvisande svar.
Detta gjorde att jag bestämde mig för att överleva, jag läste på kvälls-kurser,läste språk och gick ADB på högskolan, sökte jobb som systemerare/programmerare 1988 under det som kallades världshistoriens största högkonjuktur. Avslag på ansökningar på 600 jobb. Jag provade söka på SSAB 1989, min gamla arbetsgivare som alltid vägrat mig anställning. De hade akut personalbrist på koksverket, jag fick börja arbeta 20 minuter efter anställningsintervju utan personalkontroll.
Jag fick anställning som gasoperatör, mitt yrke. Chefen gillade mig och vi kom bra överens. Jag hade dessutom gett mig fan på att ingen skulle lyckas lista ut mina åsikter innan jag blev fastanställd. Jag befordrades tre gånger på 3 månader och arbetade full övertid 200 timmar, de ville fastanställa mig. Plötsligt ‘försvann’ mitt jobb, plötsligt försvann alla andra jobb på koksverket, trots att de i stora annonser sökte folk på grund av akut personalbrist. Jag framhärdade i att jag ville i så fall ville ha jobbet ‘städning under transportband’, men ombads kontakta huvudkontoret. Där skällde Personalcheferna PO Lundkvist och Sixten Nilsson ut mig.
Skrikorkestern pågick i en timme.
‘Du är dum, du är dum, du fattar ingenting, du kan inte sköta ett vanligt jobb eller förstå en tillsägelse, du kan inte heller klara av att städa, du kan överhuvudtaget inte räkna med återanställning, du är sämre än en alkoholist!
Detta ledde mig in på spåret, jag hade sett mitt anställningsbetyg inne hos sekreteraren och påpekade att då fanns det säkert en kopia bland hans inkommande post.
‘Högsta vitsord’, utbrast han förvirrad när han läste arbetsbetyget.
Uppenbarligen en motsägelse att få högsta och lägsta vitsord samtidigt. En ‘utredning’ skulle göras. PO Lundkvist ringde på kvällen till mig och sade att ‘det verkade ha att göra med 1975 då du jobbade på masugnen’. Det ska ju inte kunna ha något med detta att göra, vad han än menade, personalregistren makulerades efter sex år, vilket register menade han?
‘I alla fall kan du inte räkna med återanställning’, sade han. Senare vädjade mina föräldrar som hade företag och affärer med SSAB. Sixten Nilsson svarade då att jag fick skylla mig själv. Jag sökte sen för nionde gången på SAAB-Scania i Luleå, de sökte pressare. I vakten blev jag tillfrågad om mitt ärende. Jag svarade då att jag skulle söka jobb. Vad är ditt person-nummer… Jag mötte personalchefen på väg ut ur printerrummet, han bad mig sitta ned ett slag.. Han startade ett förhör, år för år bakåt i tiden. När vi kom till 1975, frågade han var jag arbetade då. ‘Masugnen’ svarade jag. -‘Just det! nej, det blir inget här!’.
________________________________________
Skyddad verkstad del II
Jag sökte sedan som kontorsvaktmästare där jag på samma sätt avskedades med högsta vitsord av en bekant som var personalchef, HTF vägrade förhandla. Jag sökte då sjukbidrag, som beviljades. Efter ett halvt år ringde jag försäkringskassan och bad dem ordna arbete av något slag, sedan jag berättat om min situation. Min handläggare Ulla Lindberg (för övrigt vänsterpartist, tidigare aktiv i vänsterpartiet) trodde mig inte, barskt förklarade hon att det var bara att följa med henne till den skyddade verkstaden och söka jobb där, ett läkarintyg där det står att jag ska ha sjukbidrag fast jag är fullkomligt frisk såg hon som den värsta absurditet hon hittills sett.
Jag, Ulla Lindberg och Väinö Andersson från arbetsförmedlingen kom på besök på den skyddade verkstad där jag 11 år tidigare arbetat. Där blev jag väl mottagen av verkmästaren, en av de jag hade bäst relation med när jag arbetet där tidigare. Han skröt på mig lite inför de andra, allt verkade positivt, nästa dag skulle vi återkomma för anställnings intervju. Då mötte vi en annan person, han sade att verkmästaren hade blivit sjuk. Ulla Lindberg anade intuitivt att något var fel och frågade om hon fick ringa hem till honom. Nej, det fick hon inte, för han var inte hemma. Han meddelade oss att jag inte kunde beredas anställning därför att jag vid tiden för min förra anställning hade sålt tidningar och delat ut flygblad på stan på min fritid.
Efter detta möte såg Ulla Lindberg chockad ut, hon hade ju inte kunnat tro att det var sant att jag hade sjukbidrag fastän jag var frisk.
Efteråt sammanträdde Ulla Lindberg med dem, hon försökte få dem att acceptera arbetsprövning (arbete utan lön), men de vägrade. Falska papper uppdagade i samband med undersökningen om mitt anställningsförhållande. Jag hade ju avgått -82 med sjukbidrag och var formellt fortfarande anställd. 2 falska och ett äkta arbetsgivarintyg kom fram. De vägrade i alla fall, men nu kunde facket förhandla för mig, eftersom jag kunde anses som anställd. Facket vägrade, de skyllde på varandra.
Efter detta uppmärksammade tidningen Norrskensflamman detta, och intervjuvade Ulla Lindberg. Hon fick en annan tjänst efter detta, men fortsatte hjälpa mig, vilket föranledde hennes chef att varna henne och förbjuda henne att yttra sig i ärendet mer. Dr Lars Sköldberg har dock tagit hennes vittnesmål skriftligen som underlag för sjukdomsbeskrivning, vilket inte hennes chef kunde hindra.
________________________________________
Försök till upprättelse del I: Facket
Jag tänkte fortsätta berätta om hur åsiktsförföljelsen i Sverige bedrivs av arbetsgivare, politiska partier, fack och massmedia. I de tidigare breven ”I ert Favoritsystem”, har jag berättat själva historien, i brevet ”Kapitalets diktatur” finns ett referat av Dennis Töllborgs avhandling Personalkontroll. Efter att min politiska svartlistning kunde konstateras vara ett faktum, inte bara av mig utan även av läkare, Försäkringskassa och andra så började jag arbeta på att få någon slags upprättelse, eftersom jag hade alla bevis som behövdes för en fällande dom i en rättegång.
Först vände jag mig till polisen, men de ville inte ens skriva en anmälan. De beklagade det skedda, men menade att det finns inget lagutrymme att använda, eftersom politisk diskriminering inte är olaglig. Och de har ju tyvärr rätt. Diskriminering på grund av kön eller nationalitet är olaglig, men inte diskriminering på grund av politiska åsikter. Är inte den borgerliga liberalismen vacker?
Facket struntade i mig, i ett fall, på den skyddade verkstaden lyckades jag tvinga dem till att medge att de borde förhandla, men då påstod Livs-medelsarbetareföbundets ombudsman i Norrbotten att han inte var kompetent att föra sådana förhandlingar, ärendet skulle skötas från Stockholm.
Jag hänvisades till Jan-Erik Ryhman, ombudsman på Livs i Stockholm. Under våren ringde jag ca 10-15 gånger varje vecka till honom, men han ”var inte inne”. Dessvärre, när hans sekreterare sade att han inte var inne, sade hans kollegor att han var inne. Ryhman hade alltså mina papper, men gömde sig för mig. 3 år senare lyckades jag få tag på honom. Jag talade då om min mening om detta på ett sätt som Ryhman tyckte var oartigt.
Min begäran om dels hjälp vid förhandlingen med den skyddade verkstaden och hjälp att driva mitt ärende till arbetsdomstolen besvarade Ryhman så här i ett brev till mig:
”Stockholm 20 februari 1992
Här kommer ett sent svar på ditt brev i mars 1991
… Din förfrågan var om vilande sjukbidrag var att jämföra med att man har arbetet/anställningen kvar. Utifrån de knapphändiga uppgifter vi fått tillgång till gjorde vi en förfrågan med LO-förbundens rättskydd AB. Svaret från juristexpertisen blev att så inte var fallet …
Jan-Erik Ryhman”
Dvs, han gjorde som så många andra, svarade inte på min fråga och istället svarade på något helt annat. För övrigt hade den skyddade verkstaden sådana regler att den som avgick med sjukbidrag hade rätt till återanställning, detta påstod de ju själva.
Jag vände mig senare till Kjell Warenblad, ordförande för Livs. Han sade att om jag vill ha juridisk hjälp, så får jag i så fall vända mig till en privat advokat, facket ville inte ställa upp för sådana ärenden.
Jag gick därför vidare till Stig Malm med min begäran om juridisk hjälp för att kunna gå till arbetsdomstolen:
”21 feruari 1992
Tack för ditt brev. Du har sänt mig ett antal personliga handlingar som skulle bevisa att du blivit ”svartlistad” av någon i början på 70-talet.
Jag måste dessvärre meddela dig att det är omöjligt för mig personligen att avgöra om du har blivit juridiskt felaktigt behandlad. LO förfogar inte över några juridiska resurser för detta ändamål. Om du behöver juridisk hjälp ska du kontakta ditt fackförbund eller någon fristående jurist.
Med vänlig hälsning LandsOrganisationen i Sverige
Stig Malm.
Retur av handlingar”
Inga juridiska resurser för detta ändamål. Detta är klarspråk! Han hade dessutom fräckheten att låna en formulering av Sten Andersson som han fann i de handlingar som jag sänt honom ”Du har sänt mig ett antal personliga handlingar”, en formulering som är en omskrivning av ”returneras oläst”.
Därmed så är vägen till arbetsdomstolen stängd för mig, jag kan därmed inte gå till Europadomstolen, eftersom jag måste gå genom samtliga instanser i Sverige innan jag kan gå dit.
________________________________________
Försök till upprättelse del II: De politiska partierna
Jag har tidigare berättat om fackföreningarnas samarbete med kapitalet i förtrycket och registreringen av oliktänkande: Jag ska nu berätta om de politiska partiernas smutsiga deltagande i denna förföljelse.
Jag har min politiska uppfostran i den revolutionära vänstern i början på 70-talet, KFML(r). Jag delar inte i dag alla deras uppfattningar, men jag kallar mig kommunist. När min politiska svartlistning från arbetsmarknaden uppdagades i mitten på 70-talet sökte jag naturligtvis stöd från dem först. Till min förvåning avvisades jag med undanglidande svar och floskler.
I början på 80-talet när jag arbetade på den skyddande verkstaden och grova förföljelser sattes in mot mig, gjorde jag upprepade försök att få moraliskt stöd ifrån olika små vänsterpartier, men avvisades eftersom de såg mer sin roll som att utveckla idéer som de kunde använda vid ett socialistiskt maktskifte, än att delta i kampen själva.
KPML(r) avvisade mig med motiveringen att
‘Vi kommunister vill organisera det avancerade industriarbetarproletariatet, den kraft som är förmögen att handla självständigt och föra landet mot socialismen. Du arbetar ju nu inte längre i industrin utan på en skyddad verkstad, du räknas därmed till trasproletariatet, en osjälvständig samhällsgrupp. Vi sysslar inte med liberalism, utan väljer den väg som är taktiskt riktig’.
Så kan man också tolka Marxismen, minnesvärda ord från 70-talsvänstern..
Jag gick med i SAP 1981 för att tvätta bort kommuniststämpeln, när bevisen för att jag var politiskt svartlistad blev kända 1990, blev jag mycket utskälld av ordföranden för stadsdelsföreningen. Jag ‘borde ha tänkt på att göra politisk karriär, istället för att dra upp gamla ideologiska frågor’.
Vänsterpartiet erbjöd sig att hjälpa mig, jag sökte medlemskap. En motion skrevs av Bengt Hurtig från Piteå. Tillsammans med ombudsman Bertil Bartoldsson i Luleå började vi söka kontakter. Britta Bjälle från folkpartiet hörde aldrig av sig fast jag upprepade gånger försökt få henne att yttra sig om detta. Även Göte Petterson (fp) var ointresserad, ‘vad tror du att vi ska kunna göra åt att du är politiskt svartlistad’. Ian Wachtmeister fick ett brev som han aldrig besvarade.
Olle Lindström från moderaterna sade att det var tråkigt, och att han skulle ta kontakt med Bengt Hurtig beträffande motionen. Något resultat blev det inte av detta, när motionen togs upp röstades den ned av samtliga partier utom vänsterpartiet.
Vi inriktade oss då på stödkommittéarbete för motionen mot politisk förföljelse. Samma där, intresset för att skriva under ett uttalande mot politisk åsiktsförföljelse var obefintligt, t o m bland vänsterorganisationerna. Arbetarpartiet kommunisterna i Luleå menade t ex att de var för gamla för att syssla med sådana frågor…
Eftersom inte heller denna metod fungerade provade vi med pressen. Vi fick ‘napp’. Vi tänkte överlämna mina 100 sidor bevisning till Sten Andersson som tidigare lett socialdemokraternas registrering av oliktänkande genom de socialdemokratiska arbetsplatsombuden (SAPO), och samordnat kontakter med säkerhetspolisen. Vi tänkte då att Norrbottens Kuriren skulle kunna bevaka mitt samtal med Sten Andersson.
Det var två dagar innan förra valet, Sten Andersson skulle komma på besök i Luleå för att hålla tal i Sporthallen. Norrbottenskuriren (m) var intresserad av att ta upp frågan. När jag kom dit med mina papper sade journalisten att ‘det var inte för att NK hade tänkt ställa upp som någon slags advokat för mig, skälet var att de tänkte sätta dit Sten Andersson och sossarna på järnverket, vi gör en kopia på ett av de papper du har tagit hit nu resten kan du ta med dig hem, och kom ihåg; Det är ingen ide att du kommer hit igen’.
Artikeln publicerades på förstasidan samma dag som Sten Andersson anlände, och även på förstasidan nästa dag. Vi mötte Sten Andersson som stod i demonstrationståget i väntan på avmarsch. Jan Sparrman (journalist, numer på Aktuellt) och en fotograf följde med oss.
Direkt när jag kom i närheten av Sten Andersson kastade hans livvakter sig i vägen för mig. Jag fick inte komma närmare än ca 5 meter, fyra gorillor stod med ryggarna runt mig och bad mig försvinna. Skandal! Hysteriska och nervösa skratt och fnitter ifrån demonstrationståget. Visst tumult uppstod, folk skrek saker åt mig.
Sten Andersson ville inte på några villkor ta emot papperna från mig, inte ens när Jan sparrman försökte överlämna dem. Jan Sparrman förklarade att han själv läst dem och kontrollerat innehållet i kuveret, och vakterna kunde ju själva inspektera innehållet för säkerhets skull… ”NEJ, stick!!”
Då kastade Jan Sparrman papprena mot Sten Andersson, papprena fångades i luften av två gorillor, som sedan höll dem i ena hörnet som att de var frätande och giftiga.
Stämningen började bli otäck, folk skrek att vi var provokatörer och bad oss försvinna. Vakterna sade att jag skulle försvinna annars så.. Vi följde efter demonstrationståget till Sporthallen. Vakterna märkte inte att jag gick in. Jag satte mig längst bort från podiet. vakterna hade då upptäckt mig de omringade mig och ställde sig med ryggarna mot mig. Säkerhetsschefen från SÄPO var Ragnar Sakkari, en gammal bekant som jag har läst finska med på språkkurser i Finland, han skämdes fruktansvärt över sitt uppdrag.
Sporthallen var fullsatt, mestadels av flaskformade fysionomier med röda ‘kapsyler’. Sten Andersson började tala, han var rasande, knallröd i ansiktet, de bultande ådrorna vid tinningarna syntes tydligt, de vilda ögonen stod ut.
Sten Andersson hade nog egentligen tänkt tala till folket om fördelarna med socialdemokraternas politik, istället improviserade han ett brandtal till försvar för den politiska åsiktsförföljelsen i Sverige.
Citat ur Norrbottens Kuriren följande dag av en artikel av Jan Sparrman:
‘Neej, jag vill inte träffa honom. Det här hör inte hit. Det säger Sten Andersson när [Avos]vill tala med honom. Men [Avos] brev och handlingar tar Sten Andersson emot, men först sedan SÄPO-männen noggrant känt på brevet.
Det här hör inte hemma i valrörelsen. Vi i det socialdemokratiska partiet har aldrig haft något åsiktsregister, det är bara fantasier, säger Andersson. Av Sten Andersson hade [Avos] inte väntat sig mer.
Jag står för att han borde ge oss svartlistade återupprättelse. Men han är väl rädd fortfarande, säger [Avos].’
Från artikeln om mötet på sporthallen. Sten Andersson utgjöt sitt ursinne över mina vansinniga idéer om ett slut på förföljelserna:
‘Jag kommer just från Moskva, börjar Sten Andersson. Där hade han sett långa köer och ett folk som förtryckts under tortyr, förtryck och dödsdomar, allt under kommunismens namn. -Då om inte förr inser man att det svenska folket ska skatta sig lyckligt för att det funnits en stark arbetarrörelse och en stark fackföreningsrörelse som tog strid för demokratin, säger han med stort allvar.
Det var vi som först tog närstriden mot kommunismen. Det kan vi vara stolta över. Det skäms vi inte för och vi gör om det igen om det behövs för att demokratin ska segra, säger Sten Andersson. Han möts av applåder från hela salen. Där finns många som vet exakt vad han talar om’.
Slut citat från Norrbottens Kuriren.
Ett oförglömligt minne, det är ganska svårt för en vanlig människa att förstå hur 2500 människor kan stå och jubla över sin gärning mot mig. Under tiden talet pågick sprang en person med ett gammalt välbekant ansikte fram och tillbaka, han var hetsig och ville upp på podiet och ‘vittna’. Det var den nu 80-årige Fridolf Lundmark, den personalchef som ursprungligen svartlistat mig, han ville tydligen göra en sista insats i sitt liv..
Att Sten Andersson möttes av applåder var en underdrift. Han började sitt tal med ett återhållet ursinne, som när det kulminerade i att deras Führer Sten Andersson skrek ‘…och om det behövs, ska vi göra det iiigeen!!’. Då reste sig åhörare upp och applåderade som vansinniga. Det tog någon minut innan applåderna tystnat. En otäck känsla var det att sitta under hans skrikande. Han påminde om den skällande hundrösten från Berlin som skrek ut sina budskap till folket under kriget.. De stämningar som var på sporthallen i Luleå då hade säkert någon motsvarighet till de stämningar som fanns under Nürnberg-kongressen. ‘Sieg heeeil, sieg heeiil’!. Medan talet pågick stod SÄPO-männen runt mig med ryggarna mot mig och blockerade mig. Som dumma djur glodde folk på mig med rädda och hatiska ögon.

Avos

Ett Annat Sverige

juni 29, 2007


Det här ska bli den nya bloggen om ett annat Sverige. ”Ett Annat Sverige” har en kontroversiell ton. Å ena sidan kan det uppfattas som nationalism, å andra sidan kan det uppfattas som att det handlar om icke önskvärda icke-personers tillvaro i två-tredjedels-samhället. Blogggen ska koppla samma dessa oförenliga motsatser. Jag är en person som kunnat betecknas som sverigehatare, och nyligen blivit intresserad av svensk kultur sist av alla kulturer jag intresserat mig för under mina 51 år.

Varför är det okey så länge jag varit intresserad av andra kulturer, men när jag börjar intressera mig för den plats jag bor på så. vilket ju är en naturlig följd av detta, att jag förr eller senare kommer att hitta dit, då för det bitoner av extremism med sig.

Vill någon svenska folket något ont ?

Jag tror det.