Jag anser att kultur är uppfostran. Genom att uppfostra barn gör man dem mottagliga för kultur. Uppfostran innebär huvudsakligen att förbjuda någon att göra någonting, mer sällan handlar det om att ge någon, någonting för att göra något. Uppfostran handlar om att skapa självkontroll. I filosofin finns två viktiga begrepp för att skildra kvalitativ utveckling: i sig och för sig. Om barn uppför sig bra under en vuxens överinseende, kan man säga att de har en bra uppfostran för sig. Om barnet vuxit upp till en tonåring, och man kan låta barnet sköta huset medans man är borta, vara förälderns ersättare, kan man säga att barnet har en bra uppfostran i sig
Detta gäller kvalitativa processer över huvudtaget. Kristendomens budskap, att lidandet och uthärdandet av svårigheter, upphöjer själen till nya nivåer, gäller enligt Hegel hela världssamfundet. Det historiska förnuftet renar mänskligheten då den genomgår prövningar, och för varje prövning så lyfts människan upp till en ny nivå.
Det finns två vägar i kulturen och uppfostran. Den ena är att tillåta allt. Den andra är att genom fostran skapa ödmjukhet, och socialisation. Det är idag allmänt erkänt att den förälder som tillåter allt, mer eller mindre utövar psykisk misshandel. Uppfostran innebär huvudsakligen att förbjuda vad som är fel, än påbjuda sådant som är tillåtet. Detta menas att det mesta är fel, men bara ETT är rätt.
Om man placerar en bomb på en skrotgård, så kommer det inte slumpmässigt i 50% av fallen att uppstå en jumbojet av explosionen, i 50% av fallen inte att göra det. Goda genomtänkta handlingar uppstår inte av en slump.
Alla handlingar är felaktiga handlingar, utom de handlingar som är riktiga handlingar.
Man om det bara finns en väg som är riktig för samhället, så innebär detta att det ultimata samhället styrs efter entydiga riktlinjer. Dvs det kan inte vara en demokrati. Jag tror att det är så, men å andra sidan måste i så fall de styrande vara felfria.
Därför så är demokratin inte det bästa samhället, men det enda möjliga samhället idag. Omvänt så fungerar inte samhällets lösning på familjen.
Demokratin är i sig en tillfällig lösning, på ett olösligt problem, där alltför många viljor ska kunna samsas. Demokrati tillämpad i hemmet, kommer att göra att barnen tappar förtroendet för vuxna som ansvarstagare, och de kommer inte att vilja socialiseras, då de kommer att tro att man kan rösta om allt man vill ha.
